Hö och kossor!

Vi har just kommit hem från ett besök på Woolworths som är den ledande kedjan mataffärer här borta, där gjorde jag en förskräcklig upptäckt. De har börjat ta fram påskgodis! Ja ni hörde mig, PÅSKGODIS! De hade ett bord med julgodis som reades bort för halva priset (vilket är helt okej), men så lite längre bort hade de ett bord med påskharar, chokladägg och annat som hör påsken till. Vi har sedan länge tillbaka fått vänja oss vid att julpynt, påskpynt o.s.v. kommer fram i butikerna långt före själva högtiden äger rum, men tre månader i förväg var väl att ta i, skärpning Australien! Jag kan med all säkerhet säga att ICA Porsnäs inte tagit fram något påskgodis än, jag menar, det har ju inte ens varit fettisdag. Men när dragéäggen väl behagar att dyka upp där hemma i Svealand, så skulle jag ju inte tacka nej till en påse eller två (flirt flirt mina snälla föräldrar!). På tal om snälla föräldrar, tidigare i veckan hämtade vi ut ett paket på postkontoret i Yarram, avsändare Åkerlund i Tullnäs. Det var ett riktigt gott-och-blandat-paket fyllt med godsaker som Juleskum, Marabou Schweizernöt och Ahlgrens bilar, men även ett par julklappar till oss båda. Det hela blev som en andra julafton för mig och Evan, och det vill vi tacka mina underbara föräldrar för, TACK ni är bäst!! 

I Fredags var det dags för höet i en av Jills hagar att slås och balas, och självklart ställde vi upp med två par hjälpande händer. Det blev ett drygt fem timmar långt och väldigt tungt arbetspass (eller kanske träningspass) för oss alla, något som vi definitivt kände av i kroppen igår. Ungefär 500 små rektangulära balar skulle hanteras, först lastas i bilar, släp och hästtransporter för att sedan kunna fraktas ut från hagen. Som tur var så skulle flera av Jills bekanta få hö av henne, så de kom och hämtade deras andel, men kvar till oss var ändå ca. 200 höbalar. Det var jag, Evan, Jill och Graeme som tillsammans arbetade tappert och väldigt effektivt för att få det hela gjort innan solnedgången och det stundande regnet. Med två bilar, en hästtransport och ett släp, fick vi köra fem svängar mellan hagen och huset innan vi hade alla balar under tak i ett skjul på gården. När det hela var över var vi alla helt täckta i hö, för att inte tala om Jills bil som såg ut (och fortfarande ser ut) som en höstack. Så nästa år vid den här tiden, om ni mamma och pappa kommer och hälsar på, så vet ni vad som väntar...

Ca. 200 balar varav 100 är till salu, så hör av er om ni vet någon i Australien-trakten som behöver hö...

Varje år vid den här tiden på året hålls i Yarram något som kallas för Campdraft. Det är ett event som pågår en hel helg, och som i korta drag går ut på att ryttare ska driva en ko runt en bana. Som den hästälskare Jill är, så ville hon självklart åka och kolla, och jag var inte sen på att följa med. Eftersom att Norrfjärden inte direkt är någon by där folk använder sig av hästar för att driva boskap, så kan jag inte påstå att jag sett något liknande förut. Det var minst sagt fascinerande att se dessa otroligt talangfulla cowboys och cowgirls utföra den, i teorin enkla uppgiften, men som i praktiken var desto svårare. Det var över 200 tävlanden bara igår, och säkert lika många idag. Det fanns även en grupp för juniorer, vi såg barn som inte kan ha varit mer än 10 år gamla, rida som att de aldrig gjort annat (vilket de säkert inte heller har). Vi spenderade ett par härliga timmar på Yarram Showgrounds där det hela höll till, och dagen till ära fick jag använda min cowboyhatt som Jill gav mig för två år sedan, men som jag aldrig haft tillfälle att använda. När vi skulle fara så tog jag på mig mina flip-flops, varpå Jill frågade om jag inte skulle låna hennes cowboy boots istället. Jag tackade ja eftersom att jag säkert skulle smälta in lite bättre i omgivningen med ett par boots än ett par flip-flops. Stövlarna var inte använda på ett tag och hade därför lite spindelnät i skaftet, för säkerhets skull så höll Jill dem upp och ned och slog dem mot väggen innan jag skulle ta på mig dem, och vad tror ni faller ut, om inte en Red Back spindel. Australien har ca. 20.000 olika sorters spindlar, (varav 2.800 namngivna), men de flesta är (tro det eller ej) ej giftiga för människor. Men för er som inte är bekanta med Australiens spindel-liv så kan jag berätta att Red Back är en av det här landets giftiga spindlar, och den hade säkert inte tyckt om att bli trampad på. Så dagens läxa är: Vänd på skorna innan du sticker in fötterna i dem om de stått ute på bron länge, de kan ha fått oväntat besök!

Först gäller det för ryttaren att separera en kossa mu från flocken...

... för att sedan få den att springa genom grindarna och ut på arenan.

Till sist skulle ryttarna få kon att springa runt (ko)ner i en viss ordning.

Kooooolt!

 
Det har varit en regnig dag idag, så vi har mest suttit och häckat framför tv:n. Jill har alla filmer i Millennium-trilogin, så igårkväll såg vi "Män som hatar kvinnor", och vi har nyss sett klart "Flickan som lekte med elden". Det blir nog att se tredje filmen ikväll, "Luftslottet som sprängdes". Jag är glad att filmerna har blivit så populära världen över, det är kul för mig att höra svenska på tv för en gångs skull, istället för den där engelskan de insisterar att tala här.
 
Vi ska även sätta igång att packa, för imorgonkväll kl. 23.50 lyfter vi mot Auckland där vi landar kl. 05.20 lokal tid (varav två timmar är tidsskillnad). Vi stannar bara fyra dagar och ska endast ha handbagage, så man tycker att det borde gå snabbt att slänga ihop lite kläder och diverse toalett-artiklar. Men känner jag mig själv rätt så kan den där jäkla beslutsångesten slå till när som helst, så det är bäst att börja i tid!

Förresten, nedräkningen rullar på snabbare än någonsin, 11 dagar kvar tills vi får besök, WIHOO!

/Erika