Varning för långt (men väldigt intressant) inlägg!

Nu ni kära läsare, fiska fram läsglasögonen, ta er en kopp kaffe och gör er redo att läsa ett sprillans nytt blogginlägg fullspäckat med hetaste uppdateringarna från Känguruland. Trots att vi för tillfället befinner oss i vad man kan kalla bushen (där det för det mesta är lugnt och skönt), så har det de senaste dagarna hänt både det ena och det andra. Nu är det dags för er att sjunka djupt ner i stolen, slappna av och följa med mig ut till Melbournes landsbygd, så ska jag bjuda er på en förhoppningsvis trevlig och spännande lässtund!
 
Jag ska försöka rangordna allt jag vill berätta genom att uppskatta hur spännande/intressant ämnet är för er läsare. Jag börjar med det som är minst spännande/intressant och arbetar mig sedan uppåt på listan, allt för att hålla er nyfikna läsare kvar till slutet, man får ju inte vara dum.

På fjärde plats och längst ner på listan hamnar nyårsafton. Jag och Evan åkte in till Yarram och gjorde lite ärenden på förmiddagen, medan Jill hade lunchfrämmande här hemma, senare på eftermiddagen åkte vi till en rock pool (en kall källa mitt i ingenstans), och tog oss ett uppfriskande dopp. Vi hade sedan länge tillbaka sett skyltar om ett nyårsfirande med fyrverkerier som skulle gå av stapeln i Alberton utanför Yarram, och eftersom att vi inte hade några direkta planer så bestämde vi oss för att åka dit. Jag, Evan och Jill åt god middag hemma, gjorde oss klara och åkte sedan iväg. Ingen av oss hade någon aning om vad det var för tillställning vi var på väg till, men när vi väl kom dit insåg vi snabbt att det inte riktigt var något för oss. Vi möttes av två hopptorn och barn som sprang omkring som galningar och hade kul, det var en barnens tillställning utan tvekan. Yarram är en liten by där alla känner alla, så därför drog jag genast paralleller med den årliga "Examensfesten" i Norrfjärden. Därför kan ni kanske tänka er att vi, tre vuxna som inte kände någon, kände oss lite felplacerade. Dagen till ära hade de i alla fall fyrverkerier, och eftersom att kvällens målgrupp var barn så hade de en uppvisning kl 21.30, och en vid midnatt. Vi såg första omgången fyrverkerier, och det var väldigt fint att titta på, men när showen var över så bestämde vi oss snabbt för att åka hem och spendera resten av kvällen hemma i tv-soffan. Jag skäms nästan över att säga det, men nyårsafton 2011 är första gången i mitt vuxna liv som jag sovit förbi 12-slaget. Jag och Evan måste ha samlat på oss en redig summa vuxenpoäng där! Allt som allt, en annorlunda men trevlig dag, som firades med en temperaturskillnad på 50 grader (Ca. -20 till ca. +30) jämfört med nyårsafton 2010! 

Det faktum att folk satt på höbalar bevisar vilken liten country town Yarram är!

På tredje plats på listan ska jag berätta lite om mina senaste äventyr på hästryggen. Jag är nu uppe i fyra ridturer, alla med hästen Lilly. Tredje gången vi var ut så följde även en av Jills väninnor med, Robina, vi var alltså tre ryttare. Vi har provat att trava litegrann, men Lilly verkar alltid vilja skippa travet och gå direkt till en galopp, så jag har alltid fått stanna henne, för så fort fram vill jag verkligen inte gå. En bit in på ridturen närmade vi oss en backe som Jill tyckte att vi skulle prova trava uppför, Jill red först, Robina tvåa och jag sist, på så sätt tänkte vi att Lilly skulle kunna hålla en lagom takt, men där hade vi störtfel. Jag startade som sist, men när vi nådde toppen av backen var jag solklart först! Lilly är en häst som gillar att vara först, så därför lade hon in högsta växeln och fullkomligt dundrade förbi de andra två hästarna i vad Jill sa var en nästan full galopp. Jag blev helt paff och hann inte reagera, jag tror inte jag blinkade förrän vi nådde toppen av backen där jag kunde få stopp på henne och andas ut. Det var en aning läskigt måste jag erkänna, jag behärskar verkligen inte att rida i sådär hög fart, men jag lyckades i alla fall klamra mig fast och klara mig igenom spurten utan att ramla av, så helt obegåvad kan jag väl inte vara (hoppas jag). Dagen efter back-incidenten for Jill ut på en ridtur med några andra väninnor, och hon bestämde sig för att rida Lilly som är i behov av motion. När Jill kom hem så berättade hon att hon på vägen hem ville rida lite snabbare så hon manade på Lilly litegrann, det nappade Lilly direkt på och skenade totalt, det tog Jill (en mycket erfaren ryttare) över 1km att få stopp på hästkraken. Det enda jag kunde säga när jag hörde historian var: Fy fan vad glad jag är att det inte var jag! Jag börjar förstå vad Evan menar när han säger: Motorbikes are better then horses, they havn't got a mind of their own!

När någon nämner Australien så tror jag att många människors tankar går direkt till alla läskiga djur som finns här, det är spindlar, hajar, maneter, skorpioner och så vidare. Men sedan har vi ytterligare ett djur som idag kniper andraplatsen på listan, de kan vara mycket dödliga om man träffar på "fel" sort, nämligen ormar. Under mina fem tidigare besök i landet har jag inte sett någon orm i vilt tillstånd, jag har sett många på zoo, men det räknas ju självklart inte. Men jag har ju vetat att dagen då Erika ser en orm, kommer att komma förr eller senare, och det gjorde den också. Sjätte gången gillt alltså, och då ska ni veta att jag har sovit utomhus i två nätter mitt i bushen utan att se någon orm eller annat läskigt djur för den delen. Så det där om att man ser farliga djur överallt, det är en myt som jag här och nu slår hål på. Hur som haver, Jill och Evan har alltid varnat mig och sagt att jag ska se vart jag sätter fötterna när jag går genom hagarna på Jills gård, för så länge man inte trampar på ormarna så är risken att de hugger väldigt liten, även om man råkar gå i närheten av dem. Så en dag när jag, Jill, Robina och hennes hund Missy var på väg från en av hagarna och upp till huset ropar plötsligt Jill "snake!". Jag tittar ner, och mycket riktigt, där ligger en svart, fet orm på stigen, en Red Belly Black. Vi stannar till och ser hur Missy, som är en liten hund, inte sett ormen i det höga gräset och går rakt mot den. Robina ropar på Missy som fortsätter att närma sig ormen, och inte förrän hon var ca. 10 cm ifrån ormen ser hon den och vänder om, vi kunde då dra en suck av lättnad. En hund som Missy hade med all säkerhet dött om hon blivit biten av ormen, på grund av att hon är så liten. Ormen slingrade sig sedan iväg genom gräset och vi kunde fortsätta vår promenad upp till huset. Dagen efter så såg vi en till orm av samma sort vid infarten till huset, så jag gick från att inte ha sett en enda orm på fem besök i Australien, till att ha sett två ormar på två dagar, det kan man kalla bra utdelning, eller?!  

En lånad bild från Google på en Red Belly Black Snake.

Högst upp på dagens lista har vi... trumvirvel... HETA uppdateringar på visumfronten! Som många av er kanske läste för några veckor sedan så fick jag skicka in lite kompletteringar innehållande läkarundersökning, utdrag ur polisregister och så vidare. Så länge som det tagit hittills (4½ månader) så väntade vi oss inte att höra av dem än på ett tag, men så en dag förra veckan så hade jag en deja vu när jag öppnade min inbox, där fanns ett mail från immigration! Jag blev snällt ombedd att inom 49 dagar lämna landet under minst 4 arbetsdagar så att de kan slutföra min ansökan, eftersom att jag ansökte om visumet när jag var utanför Australien måste jag även vara utanför landet när de tar det slutgiltiga beslutet. Det kan låta töntigt, men anledningen är att om någon som ansöker får ett nej när de fortfarande är i landet, så finns risken att de stannar kvar olagligt i landet och lever som flykting istället, så detta är helt enkelt en säkerhetsårgärd som jag har full förståelse för. Eftersom att vi bara hänger här på Dilligaf och ska göra det fram tills att tjejerna dyker upp den 19e, så tyckte vi att det var lika bra att åka så fort som möjligt, för att slippa vara tvungna att åka iväg innan de åkt hem. Som säkert många vet så har ju inte det här landet särskilt många nära grannar, vi kan inte direkt åka över gränsen till Finland med bil, därför blev Nya Zeeland ett ganska självklart val som tillflyktsort. Skulle vi åka till Nya Zeeland senare när vi kommit tillbaka till Hobart så skulle vi ändå vara tvungna att åka genom Melbourne, och därför betala mer, så det var ytterligare ett argument för varför det är bäst att göra bort det nu. Smart som jag är så tog jag med mig mitt pass från Hobart när vi for, "utifall att", men tyvärr är ju inte min andra hälft lika smart som jag, så hans pass ligger kvar i skrivbordslådan i Hobart. Men som tur är så har vi snälla vänner i Hobart som ställde upp och hämtade nyckeln till vår lägenhet hos vår hyresvärd, åkte upp till oss och hämtade passet och postade det till oss. Kort och gott, på Måndag åker vi till Auckland, Nya Zeeland, och spenderar fyra nätter där, så nästa Lördag när vi återvänder till Australien har jag (håll tummarna) förhoppningsvis fått visumet godkänt!

Så ja, listan har nått sitt slut, och så har även uppdateringarna för denna gång (som om detta inte var nog). En sista sak värt att nämnas är att vi under dessa senaste dagar haft nå så gud förbannat varmt så det är inte sant, det har varit mellan +35 till +40 och strålande sol. Vi har besökt stranden tre dagar i rad, för när inte ens blåsten kyler utan mer bränner, finns det ingen annan utväg än att slänga sig i vattnet i hopp om att bli avkyld. Men när jag läser på Facebook om folk som klagar på snön och kylan, så verkar inte +40 så hemskt längre!

God fortsättning på det nya året!

/Erika