Patriot-ist? Javisst!

Sitter och kollar lite smått på OS såhär på kvällskvisten, och inte visar de nå Sverige inte, så konstigt! Jag hade ju typ dödat för att få se handbollsmatcherna på tv, men istället får man nöja sig med att se sig less på rodd, simning och landhockey, de sporter som Australien är bra på. Jag hörde att vi tog våran första medalj igår, en silvrig sådan. Det betyder att vi nu ligger på 25:e plats i medalj-ligan, medan Australien ligger på 12:e. Det här går ju inte, vi behöver fler, annars vet jag en Svensk i Hobart som kommer att bli mobbad efter OS slut haha!

Annars då? Ja veckorna rullar på lika snabbt som vanligt och nu är vi redan i Augusti. Det är nu (nästan på dagen) 8 månader sedan jag anlände till Hobart International Airport, det låter ju väldigt länge, 8 månader, men på något sätt känns det ändå som att det har gått snabbt. Fram till nu så var mitt "vara-borta-hemifrån-rekord" 6½ månad, även det i Australien fast med Jill som vapendragare (och den andra Erikan hälften av tiden). Det är förstås jobbigt att vara borta från familj och vänner en längre period som jag är nu, men jag vet ju att alla kommer att finnas kvar där hemma när det är dags för mig att komma hem, det hjälper. För att citera våran gamla Carola, trots att vi nu har vardag som alla andra, så känns det som att jag lever "mitt i ett äventyr". Det är många som bara drömmer om att bo och jobba utomlands, och särskilt i Australien, så att ha möjligheten att göra det känns endast positivt. När jag återvänder till kära Svea land så kommer säkert hela min Australien-vistelse att bli ett hett "ess i rockärmen" som jag hoppas kunna ha användning av på ett eller annat sätt. Hur, vet jag inte än, men en erfarenhet som denna kan endast väga till min fördel, vilken yrkesbana jag än väljer!  
På tal om familj och vänner, det är (förhoppningsvis) inte allt för länge innan jag får träffa några av dem. Mamma, pappa och Jens funderar nämligen på att komma ner och hälsa på över jul, något som skulle göra en Erika very happy! Nu när det är avslöjat på bloggen, så finns det ju nästan ingen återvändo. Nu måste de ju komma, annars sviker de ju inte bara mig, utan alla Kängurubloggens läsare. Och det tror jag inte att de vill ha på sitt samvete...eller vad säger ni familjen? (Känn ingen press!).

Imorgon blir en lång dag för fröken Åkerlund. Först jobb som vanligt mellan 9-18, sedan ska jag följa de andra försäljarna på en "coffee training" kväll i Salamanca (tack vare att vi säljer mycket kaffemaskiner). Jag vet inte mycket om vad som kommer att ske, det enda jag vet är att vi alla kommer att vara certifierade baristas efter kvällens slut. Jag har egentligen inget med sådana tillställningar att göra eftersom att jag "bara" är en kassörska, men jag har blivit tillfrågad om jag vill börja följa på diverse träningskvällar för att successivt lära mig mer om produkterna, för att så småningom kunna avancera och börja hjälpa till på golvet som försäljare. Det skulle betyda mer engagemang och mer ansvar, men även mer kosing, så om tillfället ges så tackar jag självklart ja. Det skulle bli ytterligare en personlig utmaning, och jag känner mig redan nu lite nervös, men har jag klarat mig såhär långt så blir det nog inga problem. Eftersom att jag blivit tillfrågad så måste de ju lita på mig, och även tro att jag klarar av det, så jag måste väl tro att de vet vad de gör!

Nu har min hemmafru hängt klart tvätten, så nu ska kan jag sluta skriva (äsch jag hann inte hjälpa till). Jag avslutar med två bilder på mig själv i Olympisk anda på jobbet, alla barnen bar gult och grönt, utom Erika, hon bar gult och blått! Ballong-tokiga som dom är så blåste jag upp säkert närmare 200 gula och gröna ballonger som bunt-vis fick dekorera butiken, oturligt nog så "fick jag slut" gröna ballonger till den sista bunten som skulle pryda kassadisken, så jag var tvungen att slänga in lite blått med det gula, äsch då!! ;)

Ha det gott!

/Erika