Worst..... hang over..... EVER!!!

Jag tror jag är scarred for life. Nä inte bara tror, jag vet, jag är scarred for life. När jag tänker tillbaka på söndagen den 25:e november, dagen efter våran julfest med jobbet, så vill jag bara spy. Tro mig, det blev mycket av just den varan under den söndagen, flera månaders värt av bakfyllor samlades ihop till vad som efteråt kändes som en enda fruktansvärd fet käftsmäll! This is bakfyllan - the true story.

Lördagen den 24:e november ägde Harvey Normans väldigt efterlängtade julfest rum. Lite tidigt att ha julfest, jag håller med, men tack vare att december månad är så sju-jäkla hektisk (so i've been told) så blev det bäst så. Det började bra med att min och Evans taxi som vi beställt in till stan inte dök upp, vi väntade... och väntade... och väntade, tillslut gav vi upp och ringde taxibolaget för att då få höra att de minsann inte hade någon bokning från oss enligt dem, gah! 

Lite försenade anlände vi till mina arbetskollegor Samantha och Tristans lägenhet, vi tillsatte det sista pudret på näsan och vinglade sedan iväg mot festlokalen. Ca. 30 minuter sena (fint folk kommer alltid sent, eller?) smög vi in på stället där folk redan var i full färd med middagen, det bjöds på en salig blandning av urgod plockmat, och en helt underbar dessert. Tillbringare med öl och vinflaskor av alla de sorter fanns tillgängliga på borden under hela kvällen, och byttes genast ut när de var tomma (vilket var väldigt ofta vid vårat bord av någon outgrundlig anledning). Kvällen rullade på bra med mycket surr, kareoke och någonstans där emellan, en väldigt verklighetstrogen prestation i form av sång och dans till Gangnam Style uppe på dansgolvet. 

Evan var trött från att ha spenderat dagen på "beer fest" nere vid hamnen, så han lämnade stället vid midnatt. Jag var absolut inte redo att åka hem då, så jag stannade kvar med resten av partyprissarna (mistake number one). När vi blev utkastade ur lokalen så gick vi till en bar runt hörnet och fortsatte kvällen, där drack jag ytterligare två glas vin (mistake number two). Folk droppade av en efter en, men jag, Dave och Andrew som var the last ones standing, stannade kvar till någon gång efter 02. Jag tog en taxi hem, jag minns hur jag tänkte "två glas vin efter midnatt, och jag kommer i säng runt 02.30, jag borde inte må så dåligt imorgon". I nästa sekund, ligger jag halvvägs hängade ur sängen och spyr i hinken som Evan så duktigt tagit fram. Och det mina vänner, var början till det living hell jag skulle få uppleva dagen efter!

Kellie, Samantha, me and Hayley

Bildbevis på grottmänniskan jag levt med i några månader,
samt jag, Sam och Tristan 

Philippa & Tom

Philippa & Lewis the Scotsman

Nu vet ni hur roligt vi hade på lördags kvällen, flaskorna tömdes, och byttes ut, tömdes, och byttes ut. Inte förrän jag riktigt tänkte efter när jag stod där i kassan dagen efter, vit som ett lakan i ansiktet, insåg jag hur många fler vinglas jag drack än vad jag hade trott. Glaset var näst intill aldrig tomt, och var det det så fylldes det snabbt på av mig själv (fan, inte kan man då skylla på någon annan heller). Det hände liksom av sig självt, det var nästan så jag blev lite förvånad att jag inte hade träningsvärk i påfyllar-armen av allt hävande! 

Evan förberedde två rostade mackor med jordnötssmör till mig att försöka få i mig innan jag åkte till jobbet, men aptiten var då lika med noll så mackorna fick vara. Jag klev upp (i kid you not) 5 minuter innan jag var tvungen att fara, satte upp håret i en knut, sket i att sminka mig, föll i kläderna och grabbade tag i en påse med gårdagens chips som jag åt i bilen på vägen dit. Som tur var så skulle jag stå i kassan och inte vara på golvet och prata med kunder, jag förberedde den andra kassörskan på att jag möjligtvis skulle vara tvungen att försvinna lite då och då under dagen, hon sa att det var självklart okej, men hon visste uppenbarligen inte vad som väntade (inte jag heller för den delen!). 

Alla på jobbet som såg mig frågade om jag var okej, så synlig var min bakfylla, jag var tärd, osminkad och som jag nämnde förut, helt vit i ansiktet. De första 10 minuterna gick väl bra, men sen började helvetet. Jag var tvungen att springa på toaletten uppskattningsvis var 20:e minut (ibland oftare än så) och jag spydde varje gång så det stod härliga till. Jag tog hand om två kunder, sen toan, tog hand om två kunder, sen toan, jag tror aldrig jag mått så dåligt i hela mitt liv. Jag var inte bland de fullaste på stället kvällen innan heller, det var flera som slog mig med häst-längder, men det var definitivt ingen på hela Harvey Norman som klådde mig när det gällde att vara bakåt-full på söndagen, sanna mina ord!

Jag har mina arbetskollegor att tacka för att de täckte mig varje gång jag besökte den vita porslinsguden, hade jag inte fått springa iväg i tid och otid så hade det nog slutat väldigt illa. Kära Kellie tog hand om mig och provade allt, hon tipsade mig om att gå ett varv runt kvarteret för att få lite frisk luft, det hjälpte inte. Hon gick till apoteket och köpte Hydralyte (Resorb), det hjälpte inte. Hon köpte en chipspåse och bad mig smaska på det, det hjälpte inte. Och när hon äntligen tyckte att jag började återfå lite färg i ansiktet, så slog det om och allt kom upp igen, inget jäkla knep i den berömda jäkla boken funkade, lite frustrerande att inte ens få behålla vatten eller Resorb!

För att komma till toaletterna från min avdelning så måste man gå genom möbelavdelningen, så ni kan ju gissa vilka som skrattade och hånade mig varje gång jag kom springande, "Now again?!" Haha. Jag höll ut till kl: 16, då kom Samanthas pappa som också jobbar med oss och sade: "Go home! I haven't seen anyone as sick as you in a long time, so go home!" Jag behövde inte krusas mer än så, en sekund senare ringde jag Evan och bad mig att komma och hämta mig. Jag tycker under omständigheterna ändå att jag gjorde det bra, jag for endast hem 1 timme före stängning, men ack vilken välbehövlig timme.

Jag däckade i sängen nästan innan jag kommit in genom ytterdörren, och sov i över 2,5 timmar, när jag äntligen vaknade sedan upp fick jag bakismat levererad till sängen i form av McDonken! Efter det så började jag sakta men säkert vakna till liv, att vara bakis från kl: 09.30 till kl: 19.00, och då menar jag riktigt bakis med illamående hela vägen, det var nog mitt rekord. Hade jag fått sova ruset av mig hemma under dagen så hade jag nog säkert inte mått lika dåligt, det blev nog bara en himla dålig kombination av lite sömn och för mycket alkohol för sent på kvällen. Det är bara att inse, dricker man ungefär en gång i månaden så pallar man inte lika mycket som man gjorde när man var ung och dum (fast den där delen med dum verkar iofs inte ha gått över än).

Dagen efter, på måndagen, så kom alla möjliga folk som inte ens var där på söndagen, och frågade hur jag mådde. Så i ett par dagar var jag samtalsämnet nummer ett på Harvey Norman, chefen Dan skrattade och sa till mig förra veckan att han hörde att jag inte mått så bra dagen efter, han sa sedan att han inte bryr sig om hur bakis man är, så länge man dyker upp. Det gjorde ju jag så jag är fortfarande i hans "good books", frågan är bara om jag spenderade mer tid vid kassadisken eller på toan... det är nog en fråga jag inte ska spekulera för mycket i.

Det är ju inget ont som inte för något gott med sig dock, de följande dagarna på jobbet mådde jag som en kung, jag nästan skuttade runt och log för mig själv för att den där hemska hemska dagen fick mig att uppskatta hur härligt det var att må bra igen! Denna upplevelse måste verkligen ha ristat in sig ordentligt i bakhuvudet på mig, för förra veckan när vi var på en pub och såg The Beards så började jag må dåligt bara jag kände lukten av alkohol. Jag tittade mig omkring på alla fulla, drickande människor och tänkte: "Fy faan, hur kan de???".

Nåja, en bakisdag under de 8 månaderna jag jobbat på Harvey Norman, det är väl ganska bra statistik om jag får säga det själv (dock 8 månaders värt av bakfyllor till priset av en, så rejäl var den). Att den sedan skedde efter våran egen julfest gjorde ju det hela ännu lite mer acceptabelt! 

Detta blev verkligen en hel story. Jag kommer inte att glömma den söndagen i första taget, särskilt inte nu när jag återberättat den i textform, då kan jag alltid komma tillbaka hit och läsa, minnas och ojas över hur dåligt jag mådde. Men så är det att vara Åkerlundare, man ligger ju under lite press. Ska de va, så ska de va, vi gör minsann inget halvdant. Så därför avslutar jag denna lilla novell med att säga: "Mission bakfylla - Completed!". 

/Erika