Monday Madness!

Jag vet inte hur, var eller när det hände, men på ett eller annat sätt måste vi ha lyckats förarga någon högre makt där uppe i det blå. Om det är Gud eller Big Brother som sett oss vet jag inte, det enda jag vet säkert är att någon sätter oönskade käppar i våra hjul! Måndagar som hittills varit mina härliga, lediga dagar, har nu helt plötsligt förvandlats till värsta oturs-dagarna, i alla fall de senaste två! 

Vi börjar från början (förra Måndagen). Jag och min käre sambo har de senaste månaderna börjat fundera på att flytta och skaffa oss en ny lägenhet inne i stan. Dels för att vi inte vill bo här en till vinter på grund av kylan/elräkningarna, men även för att det är väldigt opraktiskt att bo i Mount Nelson nu när jag jobbar i stan och Evan är på universitetet varje dag. Och tack vare att vi bara har en bil, så skjutsar Evan mig till jobbet varje dag och hämtar mig på kvällen, vilket kostar oss dubbelt så mycket i bensin än vad det kunde göra om vi bodde i stan, så det är ytterligare en orsak till varför en flytt skulle vara till vår fördel. Vi hittade en lägenhet på internet som verkade hur fin och fräsch som helst (man är inte så bortskämd med nya/renoverade boenden här, så man får vara snabb när en dyker upp), så vi bestämde att åka på visning. Denna lägenhet var en del av ett projekt lett av regeringen som innebär att de vill kunna erbjuda fina lägenheter till låg/mellan inkomsttagare, så vi två tillsammans fick inte tjäna mer än $68.000/år (ca. 475.000kr) om vi ville lämna in en ansökan. Vi gjorde ett snabbt överslag och vi klarade den gränsen lätt, så jag kan meddela att det var en väldigt uppspelt och hoppfull Erika som for på visningen för en vecka sedan. Lägenheten var hur fin som helst, nybyggd med superfint kök och helfräscha rum. Efter visningen skyndade vi hem och fyllde in ansökningen, och skaffade fram alla papper de ville ha, och begav oss ner till kontoret. Väl där så säger kvinnan att vi har tur, det var ett annat par som inte fick ansöka eftersom att de tjänade för mycket, så lägenheten var våran om vi ville ha den. För att vara på den säkra sidan så frågade vi igen om gränsen var $68.000/år, bara för att bekräfta att vi inte tjänade för mycket. Nej säger hon då, gränsen är ju $62.899! Allt hopp och all upphetsning som jag känt fram tills då, bara rann av mig som vatten på en gås, för vi tjänar tillsammans nämligen $63.500, alltså 4200 futtiga kronor mer per år än vad som var tillåtet! Jag frågade min kära glömska partner vart siffran $68.000 kom ifrån, men han hade ingen aning, jag skulle gissa från röven! Jag var gode besviken och tyckte väldigt synd om mig själv den eftermiddagen, men efter en vecka så är det nu glömt. Vi blickar framåt och surfar ivrigt vidare på våra nya favoritsidor realestate.com.au och domain.com.au, i hopp om att hitta oss en drömlägenhet här borta inom kort!  

Eftersom att jag får skjuts varje dag till jobbet så brukar jag på Måndagar återgälda den goda gärningen och skjutsa Evan till universitetet, om jag behöver bilen senare på dagen det vill säga. Idag var en sådan dag, vi kliver upp klockan 08.00 och kilar ner till bilen, Evan sätter i nyckeln och vrider om, ingenting händer. Han provar igen, och igen, och igen, fortfarande utan resultat. Bilen är alltså död, stendöd. Jag hade då god lust att titta upp i skyn och utbrista "why, why... WHYYY??", men jag tror ju egentligen inte att det finns någon där uppe som lyssnar, så jag lät bli. Evan är medlem i något som heter RACT (The Royal Automotive Club of Tasmania), de erbjuder en slags försäkring som innebär att om bilen stannar mitt ute i ingenstans, eller helt enkelt inte startar som idag, så kommer de ut och räddar oss och ser om de kan hitta felet. Så efter ett samtal till dem så kom en av deras killar ut och konstaterade att det är bränslepumpen som håller på att ge upp, han gav den ett rejält slag med en hammare och sa att den nu kommer att funka så pass länge så att vi kan ta oss till en verkstad, men man vill inte chansa och köra med den mer än nödvändigt. Mina trogna och regelbundna läsare minns säkert att bilen kapsejsade för inte så längesen och vi var då tvungna att lämna in den på reparation, imorgon blir det alltså en favorit i repris då vi återigen måste lämna in den till bil-doktorn. Bränslepumpen är bytt för ca. ett år sedan, så killen på verkstaden sa att den möjligtvis fortfarande är under garanti. Eftersom att det kan bli ett ganska kostsamt jobb om den inte är det, så håller vi alla tummar vi har för att vi i alla fall ska få ha lite tur i oturen!

Börjar ni också se mönstret? Vet inte om jag ska våga kliva upp nästa Måndag, med detta facit i hand vet man aldrig vad som komma skall. Men å andra sidan, det är väl det som är charmen med livet? Hur kul skulle det vara om man klev upp och visste exakt vad dagen skulle bjuda på? Nä tacka vet jag överraskningar, roliga eller mindre roliga, det är dessa som är livets krydda. Det sägs ju att livet inte utsätter oss för mer än vi klarar av, vi tar oss igenom allt det som kastas över oss, och vi kommer med all säkerhet ut på andra sidan en erfarenhet rikare. Med dessa visdoms-ord säger jag tack och godnatt för denna gång. Är en förlorad lägenhet och en trasig bil det värsta som Gud/Big Brother har att komma med, så tror jag med allra största säkerhet att jag kommer välja att kliva upp imorgon också för att möta livet och dess utmaningar!

/Erika