Vår, hästar och ett stycke svärmor!

Ytterligare en kväll börjar lida mot sitt slut, tycker inte att man gör annat än att vakna och att gå och lägga sig. Evan är och socialiserar sig med en kompis ikväll, men vad som skulle bli en utekväll med tillhörande dryck, verkar istället ha blivit en hemmakväll med film, men den tillhörande drycken är säkert fortfarande med om jag känner dem rätt. Jag agerar i alla fall chaufför, så jag ska försöka att hålla mig vaken tills mannen behagar att komma hem. Vi är i skrivande stund redan fyra minuter past my bedtime (klockan är nu 22.04). Jag vet inte om det beror på min höga ålder, men nu för tiden är jag totalt död på morgonen om jag inte får minst åtta timmars sömn. Sover jag mindre på grund av en utekväll eller liknande så tar det flera dagar innan jag kommit tillbaka till en bra rytm. Det kan ju också bero på årstiden, att det nu har varit mörkt och kallt i några månader, för alla här borta verkar vara mer eller mindre trötta. Om nio (INTE EN DAG FÖR TIDIGT!) dagar, den 1:a September, är det officiellt vår här i Australien, men jag tror att den faktiskt har tjuvstartat lite. Idag gick jag på en promenad på lunchrasten och solen riktigt värmde när den var framme och luften var sådär härligt vårvarm, istället för att vara mellan 10-13 grader om dagarna så är det nu istället mellan 14-17. Med Svenska mått mätta (d.v.s. slicka på fingret, håll upp det i luften, blåser det varmt så är det vår, typ), så skulle jag definitivt säga att det är vår. Men nä, här är det stenhårt, våren är inte här förrän om nio dagar. Jag tror faktiskt att det hjälpte att skriva ett argt blogginlägg om kylan, för det verkar som att så fort jag skrev det så började det vända och bli varmare. Kanske tyckte vädergudarna att vi lidit nog, och det hade vi ju också, så om de äntligen väljer att vara lite mer generösa med värmen, så är jag den första att tacka och ta emot!

Jill har gått och lagt sig sedan någon timme tillbaka, hon har idag varit och hälsat på sin hingst Davey som bor på en farm här nere på landsbygden. Han blev inte bra omhändertagen på farmen som han bodde på tidigare, och när Jill hörde att ägarna skulle göra sig av med honom (läs slakta) kickade moders-häst-känslorna in. Hon köpte honom och flyttade honom till en annan farm här nere, där ska han vara i ett par månader tills han är stark nog att göra den tre dagar långa flytten upp till Dilligaf utanför Melbourne. Davey är även pappa till en av Jills nuvarande hästar, därför är han extra värdefull för henne. Han skulle vara hennes sista häst, men... det var ju innan hon fick veta att en av hennes väninnor skulle göra sig av med en ung märr som heter Peppermint. Vi visste alla hur den historien skulle sluta, Peppermint flyttar in på Dilligaf inom en snar framtid :P Jill har sagt att detta är hennes absolut SISTA häst, och skaffar hon någon mer så får vi slå henne med något hårt. Jag känner ju Jill och hennes förmåga att stå emot frestelser, det sägs ju att man inte ska slåss, men jag känner på mig att detta kommer att sluta med att jag tyvärr måste ta till våld på min svärmor, haha! Imorgon ska Jill åka och hälsa på Davey igen, och jag och Evan är upptagna under dagen som vanligt. Hon åker hem på Lördag så imorgon är sista kvällen, vi har inte något planerat, så vi får se vad vi hittar på. 

På tal om att hitta på saker, jag kan ju berätta lite snabbt om våran Tisdagkväll, och tillika 3-årsdag. Vi hade bokat bord på en restaurang som heter Da Angelos och ligger i Battery Point som är det äldsta området i Hobart. Vi hade inte varit där förut, maten var ljuvligt god och efterrätten lika så, dit ska vi absolut gå igen! Jag tänkte att jag skulle vara romantisk, så jag frågade Evan vad han tyckte hade varit bäst med dessa tre åren. Jag hade mitt svar redo i huvudet, vilket var: "Varje gång jag har anlänt till Australien och du har väntat på mig på flygplatsen". Efter lite eftertanke svarar Evan: "Varje gång jag har hämtat dig på flygplatsen", synkade eller vad? :) Efteråt så åkte vi på en liten biltur upp till toppen av Mt. Wellington, det var supervackert att titta ut över staden i totalt mörker, allt man såg var tusentals lampor och olika ljuspunkter. Utsikten var bäst en bit nedanför toppen, när vi kom ända upp låg dimman tät så man knappt såg en meter framför bilen. När vi kom hem så stupade vi i säng, klockan var ju ändå närmare 23.00 och därför, way past our bed time. Även om vi bara fick spendera kvällen tillsammans så måste jag ju säga att detta var våran bästa årsdag hittills, det är kanske dock ganska självklart eftersom att vi firat de två första på olika sidor av jordklotet!

I Jills ära, avslutar jag med att visa en bild på ett glasunderlägg-set som vi fick av henne efter hennes resa till Grekland. (Varning: Om du är pryd, blunda och scrolla förbi bilden haha).

 

Med dessa nakna män och kvinnor säger jag nu tack och godnatt! Skaffa dig en bra dag!

/Erika