E.T, mobbing, ont-mördare och jobb!

Igår kväll såg vi en dokumentär på tv inspelad av ett program som heter Four Corners (kan liknas med Uppdrag Granskning), de tar upp olika ämnen varje gång och gårdagens var Anders Behring Breivik och terrorattentaten i Oslo och på Utøya. Fy fan säger jag bara, så jävla hemskt! Jag kommer ihåg exakt vart jag var när jag fick höra vad som hänt, klockan var långt över midnatt Lördag den 22:a Juli 2011 (så tekniskt sett den 23:e) och jag stod i kön på MAX efter en utekväll och skulle ha fyllemat! Jag hörde vad som sades och tyckte att det var hemskt, men det var inte förrän dagen efter (av naturliga skäl) som jag förstod på riktigt hur allvarligt och hur omfattande attentaten egentligen var. Dokumentären lämnade oss med en obehagskänsla i kroppen, det känns helt otroligt att något sådant hänt på riktigt, i lilla Norge. Uppenbarligen hade inte min hjärna behandlat ämnet klart innan jag somnade igår kväll, något jag märkte imorse när jag vaknade och mindes vad jag drömt. Jag drömde att en av tjejerna som vi känner här nere i Hobart var massmördaren, och att hon jagade mig genom tre klädaffärer innan hon tillslut sköt mig i magen. Trots detta fortsatte jag att hjälpa andra skadade, men tillslut tog jag mig krypandes till en helikopter som kunde ta mig till sjukhuset. Vet inte om det var på grund av en orolig natts sömn eller om det berodde på något annat, men jag vaknade i alla fall upp imorse med huvudvärk. Evan vänder sig då mot mig och säger: "Ta en ont-mördare!" (pain killer). Det fick mig att brista ut i skratt och glömma huvudvärken totalt, så att skratta är alltså bättre medicin än alla ont-mördare i världen!

Morgonen rullade vidare och jag loggade in på Facebook för att se om någon hade något roligt att berätta. Och vad möts jag av? Om inte denna bild med tillhörande konversation...

Här går man och lägger sig på kvällen i godan ro, för att sedan vakna upp och inse att man är nya mobb-offret bland föräldrar och bonus-föräldrar där hemma! Haha! Självklart var jag ju tvungen att ge svar på tal, men då dök även min kära andra hälft upp och hakade på mobbing-tåget! Det är tur att folk känner mig, och vet att jag är en person som kan skämta och skratta åt mig själv. Detta gjorde verkligen min dag, tack Gunnar! :)  

Det finns väl ingen på Facebook som kunnat undgå att höra att jag äntligen fått jobb! Jag tror aldrig jag haft så många likes och kommentarer på en status någonsin (förutom när Evan ändrade min status till "Engaged" för några år sedan, då exploderade nästan min profilsida). Det är i alla fall jättekul att se att så många är glada för min skull, ett stort tack till er alla!

Jag kommer att jobba heltid på en butik som heter Harvey Norman, det är en kedja som finns runt om i hela landet och även på vissa ställen utomlands. Alla Harvey Norman-butiker består av flera olika avdelningar som t.ex. elektronik, husgeråd, möbler, golv osv. Tänk er en blandning av Expert, MIO Möbler och Piteå Golv, där här ni Harvey Norman! Jag kommer att jobba som kassörska på husgeråds-avdelningen, och jag kommer att vara deras enda heltids-kassörska. Jag är tydligen väldigt efterlängtad vilket känns bra, citat från Melita som visade mig runt och presenterade mig för folk: "This is Erika, our new full time cashier, YAY!". Jag kommer att jobba Tisdag till Lördag kl. 9-18, och vara ledig Söndag och Måndag. Min första dag är imorgon, det känns lite nervöst måste jag erkänna, men ändå mest spännande!

Eftersom att det har varit svårt att få jobb här, har jag hittills varit inställd på att åka hem till sommaren och jobba för att tjäna ihop lite pengar och såklart för att träffa familj och vänner. Men när jag nu fått ett jobb där jag kommer att jobba heltid och tjäna snäppet mer än jag skulle ha gjort hemma, så kändes valet självklart. Jag satsar på att komma hem senare i höst istället, när jag förhoppningsvis sparat ihop mycket pengar och semester!

Jag avslutar med några ord som min kloka vän Lisa sa igår: "Vi finns här hemma när det passar bättre för dig att komma hem. Även om vi hinner bli gamla och grå så är det bättre sent än aldrig!"

/Erika